Jag är ganska säker på att min hund har bättre livskontroll än vad jag har.

Medan jag ligger vaken klockan 02 och analyserar exakt allt jag någonsin sagt sedan 2014, sover han lugnt som om han betalar skatt, har sparpengar och en femårsplan.

Det är något väldigt fascinerande med djur egentligen.

De bryr sig inte om obesvarade sms.
De funderar inte på om de gjorde bort sig i en konversation för tre veckor sedan.
De får inte existentiell ångest av att behöva ringa ett telefonsamtal.

De bara… är.

Min hund lever sitt liv efter några ganska enkla principer:

– mat är fantastiskt
– promenader löser det mesta
– vila är viktigt
– man ska vara glad när någon kommer hem
– och ibland behöver man bara ligga på golvet och stirra rakt ut i tomma intet

Ärligt talat känns det som ganska bra livsråd.

Det spelar ingen roll hur dålig dag jag har haft. Om jag gråtit, stressat sönder eller känt mig helt tom så kommer han ändå fram med samma energi som om jag varit borta i flera år bara för att jag gick ut med soporna.

Och kanske är det just därför djur betyder så mycket.

De bryr sig inte om prestation. De bryr sig inte om pengar, status eller hur produktiv man varit under dagen. De bryr sig bara om närvaro.

Vissa dagar är mina djur det som får mig att faktiskt gå upp ur sängen. Inte för att jag måste vara perfekt, utan för att någon liten fyrbent varelse står och väntar på mig med hela sitt hjärta.

Det finns något fint i det.

Kanske borde vi alla leva lite mer som hundar ibland. Ta fler promenader. Tänka mindre. Vila mer. Vara gladare över små saker.

Och framför allt:
sluta övertänka exakt allt hela tiden.