Det finns något jag tror att många inte förstår med psykisk ohälsa.

Det handlar inte bara om att vara ledsen.

Ibland handlar det om att titta på en diskbänk och känna sig helt överväldigad.

Att se tvätthögen växa vecka efter vecka.

Att veta att golven behöver dammsugas, att posten borde öppnas och att man borde ringa det där samtalet.

Och ändå händer ingenting.

Inte för att man inte vill.

Utan för att man inte orkar.

När man dessutom är arbetslös kan känslan bli ännu starkare. Många tänker att man har all tid i världen när man inte jobbar. Att man borde ha ett skinande rent hem och hinna med allt.

Men sanningen är att psykisk ohälsa inte bryr sig om hur mycket tid man har.

Vissa dagar känns det som att all energi går åt till att bara ta sig igenom dagen.

Att gå upp ur sängen.

Att äta något.

Att ta en dusch.

Och då hamnar städningen, tvätten och alla måsten längre och längre ner på listan.

Till slut blir det en ond cirkel.

Ju mer som samlas, desto svårare känns det att börja.

Man skäms över röran.

Man blir stressad av att se den.

Och stressen gör att man får ännu svårare att ta tag i den.

Det är en märklig känsla att vilja något så mycket men samtidigt känna sig helt låst.

Men jag har också lärt mig något.

Att framsteg inte alltid behöver vara stora.

Ibland är framsteg att plocka undan fem saker från köksbänken.

Att starta en tvättmaskin.

Att diska några tallrikar.

Att göra lite istället för inget alls.

För de små stegen räknas också.

Kanske till och med mer än man tror.

Och även om det ibland känns som att man halkar efter i livet försöker jag påminna mig själv om att alla människor bär på saker som inte syns utåt.

Vi kämpar bara med olika saker.

Och ibland är det okej att erkänna att vardagen känns tyngre än den borde.

Först då kan man också börja ta sig framåt, ett litet steg i taget.