Det finns en speciell sorts tristess som kan komma när man är arbetslös.

Till en början kan det nästan kännas skönt. Man tänker att man äntligen har tid. Tid att sova lite längre, ta det lugnt och göra sådant man annars aldrig hinner.

Men efter ett tag förändras känslan.

Dagarna börjar likna varandra.

Man vaknar och vet ungefär hur dagen kommer att se ut. Det finns ingen arbetsplats att åka till, inga kollegor som väntar och ingen självklar anledning att skynda sig upp ur sängen.

Och även om man egentligen har massor av saker man skulle kunna göra, så känns de inte särskilt lockande.

Det är nog det som är svårast.

Att känna att allt är tråkigt.

Man kan gå ut, spela ett spel, titta på en film, städa, åka iväg någonstans eller hitta på något med hunden. Men ibland känns ingenting riktigt roligt.

Samtidigt finns pressen där.

Man borde söka jobb. Man borde vara produktiv. Man borde ta tag i hemmet. Man borde använda tiden till något vettigt.

Och ju längre tiden går, desto mer kan det kännas som att man står still medan resten av världen fortsätter.

Arbetslöshet handlar därför inte bara om pengar eller att sakna ett jobb.

Det kan också handla om att sakna sammanhang.

Att sakna känslan av att behövas.

Att ha något som delar upp dagarna och ger dem en början och ett slut.

Jag försöker ändå hitta små saker som bryter av. En spontan biltur. En promenad med Bingo. En fika. Ett ärende som leder till något helt annat.

Det löser inte allt.

Men ibland räcker det att en dag känns lite mindre grå än den förra.

Just nu är livet kanske inte där jag vill att det ska vara.

Men det betyder inte att det kommer att vara så här för alltid.

Tills dess får jag försöka hitta små glimtar av något roligt mitt i de där dagarna som annars känns ganska tomma.