Idag fick jag säga farväl till min älskade Roffe.

Det känns fortfarande overkligt att skriva de orden. Under den senaste tiden har jag oroat mig, hoppats, väntat och försökt förstå vad som var fel. Jag önskade så innerligt att vi skulle hitta en väg tillbaka till den gamla Roffe.

Men idag fick jag ta det svåraste beslutet av alla. Att låta honom somna in.

Roffe var inte bara en katt. Han var en självklar del av mitt liv, mitt hem och min vardag. Tolv år av kärlek, små egenheter, närhet och minnen som jag kommer bära med mig resten av livet.

Det gör så ont att veta att jag inte kommer få se honom igen, höra honom eller möta hans blick. Samtidigt är jag tacksam. Tacksam för alla år jag fick med honom. För alla stunder, både de stora och de där alldeles vanliga som man aldrig tror att man ska sakna så mycket.

Jag hoppas att han nu är fri från illamående, oro och allt det som gjorde honom sjuk. Att han får vila.

Tack för att du valde mig, Roffe.
Tack för tolv år av kärlek.
Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. ❤️

Sov gott, min fina Roffe.
Jag kommer sakna dig mer än ord någonsin kan beskriva. 🐾🌈